Snöskoterbranschen har i alla tider varit föremål för lycksökare och uppfinnare. Och alla har de trott att de kommer med något nytt och revolutionerande. Men av olika anledningar har marknaden oftast varit kallsinnig och snöskoterprojekten har floppat. Här berättar vi om tre som alla har anknytning till länet.
BIG FOOT
När Lynx köpte och la ner snöskotertillverkningen i Ockelbo blev det också slutet för den sista dubbelbandaren, Lynx 8000. Tidigare hade ju även Aktiv Grizzly sett sina sista dagar. Marknaden för stora, tunga dubbelbandare var så att säga över, till förmån för nya, starkare och smidigare bredbandare.
Att i det läget försöka lansera en ännu större och tyngre dubbelbandare än marknaden aldrig tidigare sett, var kanske inte så vältajmat. Men i spåren efter Ockelbofabrikens nedläggning satsade en av fabrikens tekniker på att konstruera denna närmast gigantiska snöskoter i tron att det fanns en marknad. Konceptet var klart och tillverkningen förlades till Sveg.
Fyra eller möjligen fem maskiner tillverkades och undertecknad var en av de första att få provköra. Visst, den var förhållandevis smidig och lättstyrd, jämfört med tidigare dubbelbandare, men det var ändå som att köra en stor buss på snö, när alla andra tillverkare gick mot allt lättare snöskotrar.
Marknaden tyckte uppenbarligen detsamma. Big Foot blev aldrig den succé man hoppats på.
SNOWOLVERINE
Även i detta fall var Sveg huvudort men där slutar också alla likheter. De var 2005 som nyheten slog ner som en bomb. En ny, svensk tillverkare av snöskoter skulle etablera sig på marknaden. Namnet på snöskotern var SnoWolverine och den skulle revolutionera världen (känner ni igen begreppet?).
På bara några år skulle det tillverkas tusentals skotrar och de skulle säljas via OK:s bensinmackar, inte via reguljära återförsäljare. Företagsidén tycks ha förblindat alla. Investerare gick in med miljoner i projektet. Mer allvarligt var att även länsstyrelsen i Jämtland utan att blinka la in 9,8 miljoner kr i företagsstöd, utan att nämnvärt analysera företagsidén.
Men problemen hopade sig direkt. Framförallt fick man inte köpa motorer från några av de etablerade motortillverkarna för snöskoter. De släppte naturligtvis inte ifrån sig motorer till en uppstickare.
Chassiet blev en annan stötesten. Det tar för marknadens etablerade märken cirka fem år att ta fram en helt ny chassieplattform, och då har man ändå runt 30-40 års erfarenhet att luta sig mot. SnoWolverine skulle göra allt detta på bara något år! Det blev aldrig mer än några enstaka prototyper. När undertecknad besökte fabriken i Sveg ett år efter starten fanns där fortfarande bara…lite plåtbitar. Inte ens en tillstymmelse till en prototyp. Något år senare visades en maskin upp vid Arctic Cat Cup i Östersund men med plomberad huv. Det fanns ingen motor under huven…
Frågan är om det överhuvudtaget var menat som ett seriöst företagsprojekt? Efterdyningarna blev beska. Företagsledningen misstänktes för bedrägeri och bokföringsbrott och polis och åklagare beslagtog bokföringen 2010. Tre år senare friades företagsledaren från bedrägerimisstanker och skattebrott.
Av SnoWolverine blev det bara ett par prototyper att visa upp.
SnoWolverine skulle slå marknaden med häpnad, men blev en stor flopp. Foto: SnoWolverine.
ELMACCHINA
För fem år sedan lanserade ett jämtländskt konsortium världens första riktiga elsnöskoter – ElMacchina. De var en världsnyhet som skulle revolutionera marknaden (ja, ni har hört det förut!). Men marknaden var inte beredd och idag står maskinen och samlar damm ute hos Saab GSS i Lugnvik.
Tanken var nog väl så god. Snöskotrar är bullriga och släpper ut farliga avgaser, framförallt de gamla tvåtaktsmotorerna. Nu skulle man slå världen med häpnad genom att lansera en tyst och miljövänlig skoter. Marknaden man främst riktade in sig mot var alpina anläggningar och safariföretag.
Men projektet gick i stå. Bakom fanns bl.a. VTC i Östersund, Peak Innovation i Åre, Saab GSS, Östersund och Skistar i Åre.
–Inom gruppen var vi inte överens om hur projektet skulle drivas vidare och det upplöses, berättar Pontus Sandell, som vid den tiden var VD för VTC.
Samtliga generalagenter tillfrågades om de ville ta över men ingen var i slutändan intresserad.
–Vi var ju bara intresserad av att utveckla konceptet med en elskoter, inte driva tillverkningen så när ingen annan ville ta över så föll allting, menar Pontus Sandell.
Med tanke på hur snabbt utvecklingen av elbilar gått senaste fem åren var man kanske helt enkelt ute för tidigt med denna elsnöskoter
–Ja, kanske är det så. Jag tror att det finns en marknad och är övertygad om att en elskoter kommer förr eller senare, säger Pontus Sandell.
Elsnöskotern ElMacchina var en svensk världsnyhet, men den floppade. Foto: Jan Engström.
